Rum av tid

Rök

2010-12-19T11:42:00.000-08:00

Folklighet?

2010-12-05T13:19:00.001-08:00

Inte nu

2010-10-05T13:20:00.000-07:00

Kulturliv

2010-03-21T09:01:00.000-07:00

Hemma.

2010-01-11T05:27:00.000-08:00

Idag skulle det ha varit om hemma jag skrev. Men vad är ett hem?

I stället hamnade jag på en plats jag aldrig trodde fanns.

Jag kallade det hem.

Jag kallade det hem för att jag inte visste vad jag annars skulle säga; både där och här kändes fel.

Jag kallade det hem för att när jag var där, då var jag hemma.

För tio år sedan...

2009-12-26T04:31:00.001-08:00

...var jag tio år gammal.

Jag hade ingen aning om hur de kommande tio skulle passeras, minnas och hipsterutvärderas.

Fast jag hade en silverglittrig klänning ihop med guldglittriga strumpbyxor på 00-nyåret, det minns jag.

Tillägnat.

2009-12-14T02:32:00.000-08:00

12/12

2009-12-13T13:52:00.001-08:00

Ett

Två

Tre

Fyra

Fem

Pang.

Éloge française.

2009-12-13T13:25:00.000-08:00

"Du ser ut som ett lik...

2009-12-04T04:09:00.000-08:00

...i ögonen."

När tiden går...

2009-12-03T11:38:00.000-08:00

...mailar någon från ovanvåningen.

-Jag glömde att sätta en surdeg, kommer strax!

När tiden står still...

2009-12-03T01:37:00.000-08:00

Quand le temps s'arrête...

...går livet vidare för sig själv.

...la vie continue par soi même.

Och låt oss lustiga vara.

2009-11-29T12:46:00.000-08:00

Köpenhamn.

2009-11-17T11:34:00.000-08:00

På morgonen slängs morotssäckar stora nog att rymma en människa in i den lilla minus-en-halv-vånings musikdoftande cafélokalen.

Buxbomskrukor hämtas från bakgården bredvid att hålla korgstolarna sällskap på en ännu hägrade uteservering.

Pesto bandas helst för hand och jag bränner mig på nybakat grovbröd.

De kallar det occidentalt.

Jag kallar det Danmark.

Fransk litteraturhistoria.

2009-11-13T12:34:00.000-08:00

Ett, två, tre.

2009-09-29T13:34:00.001-07:00

Nu.

Ingenting,

2009-09-27T16:28:00.001-07:00

men här.

Några

2009-09-27T16:18:00.001-07:00

som är.

Någonting,

2009-09-27T16:12:00.000-07:00

just där.

Allt,

2009-09-27T16:07:00.000-07:00

det här.

Men när?

Någonting flyktigt.

2009-09-27T15:27:00.000-07:00

"Du börjar bli gammal", säger en man, själv sedan länge passerad de första 80.

Att tiden är en människans uppfinning är det ända jag kan säga till mitt försvar -i alla fall om jag klär ut mig till en sparv.

Fast, en sparv är jag kanske redan, och Devendra Banhart började precis sjunga wake up, little sparrow från högtalarna tillhörande denna min vita skrivmaskin.

Mening, trams eller ingenting. Längre ska man antagligen inte gå.

Så jag svarade vänligt att "Ja, jag börjar väl bli det.", och gav honom hans försenade halv-fem-panodil.

En gammal sparv, alltså.

Eller någonting helt annat.

Plastfärg.

2009-09-24T00:53:00.001-07:00

Kom, min vän, vi bygger en ateljé.

Dagar i ända målar vi av varandra, och ställer sen ut själssplittrorna för eget betraktande av vad vi alltid varit. Och ännu är.

Missförstådd förståelse.

Förstådda missförstånd.

Människor.

Ett öga, en hand, kom, ta min hand och kom, ta din hand och måla.

Vi målar oss bort för att komma dit vi är. Vi söker med blickarna för att se våra fötter. Blundar för att klara av att gå bakåt.

Måla mitt ansikte så att jag kan se vem jag är, släng färgtuben så att jag glömmer.

...

2009-09-16T23:36:00.000-07:00

Och det är vackert.

Att resa hem.

2009-09-16T16:05:00.000-07:00

Till sig själv.

Utan att röra en tå.

Men att se inåt.

Och förstå.

Paus.

2009-08-19T13:58:00.000-07:00

Pensant trop fort c'est ne penser à rien. Reflechissant trop fort c'est rien resoulu.

2009-08-12T15:35:00.000-07:00

Lund.

2009-07-30T00:15:00.000-07:00

Mejeriets sommarscen är någonting man kanske måste vara en från barndomens glasskultur uppvuxen lundabo för att uppskatta. Eller också bör man vara raka motsatsen, för att kunna se det genuina värdet i det hela.

Lunds och Malmös sommarscen, eller snarare mark, -regnigt eller ej- är ständigt besutten av flertalet ben i kors, kramandes par eller sydskånska vänskapskollektiv. Det är någonting vackert, någonting som skänker sol ända till de dunkla korridorerna av lågbetalda sommarvikariat.

Marlin och Johanna sköljer vackra ord över en lugn skara kvällslediga studenter, Harvey Milk sprider medvetenhet långt

efter sin egen död.

Jag sprider nostalgi över en stad jag som, hur trött jag än blir på den, aldrig kommer att tröttna på.

För är du född så är du.

I Lund.

Tillbaka till verkligheten.

2009-07-29T13:31:00.000-07:00

Ett gemensamt liv.

2009-07-15T14:13:00.001-07:00

Ständig berusning -av sömnbrist.

Ständigt sökande -efter något annat. Och förlorande av resten.

Roskilde är en idyll att sedan städa upp och nattkaprifol förlänger livet.

Förr kallade man detta sommarlov -men vi är nu förbrukade och lever på asfalten.

Vi letar efter händer att hålla och vi försöker gå framåt.

Vi söker nya jobb och andas vin.

Ibland faller vi i hop, på varandra.

Och skrattar äntligen åt misären.

Roskilde 2009.

Hemma.

2009-07-09T07:00:00.000-07:00

Att återse sin stad.

Att cykla över kullersten och vinka åt två håll utan att ramla.

Att möta halva barndomen i glasskulturens ständigt växande kö.

Att se och dessutom se.

Att komma hem.

Här.

2009-06-09T00:48:00.000-07:00

Fem månaders solsken.

Att ta avsked.

Att älska.

Att sakna.

Tack.

Nu.

2009-06-08T03:51:00.000-07:00

Att vara på väg

Och att ha postat iväg 12 kg böcker med båt som antagligen aldrig kommer komma fram eller till rätta

Att ha burit det hela mellan stadens postkontor

Att trampa i hundbajs

Och att göra det för första gången den sista dagen

Att inte ha några muskler

Att vara trött

Och nästan inte orka bry sig

Att gråta på en bänk

Att tas om hand

Att få hjälp av en okänd

Att bli älskad av en känd

Att finnas till

Att vaggas till ro av stadens brus och vännens hand.

Att vara redo

Att åka hem

Men att sakna

Och bli saknad av

En vacker värld

Med underbara vänner

Att återvända

Till de sina

Att minnas de andra

Att andas

Att sova

Att vakna någon annan stans

Att fortsätta finnas till

Syster.

2009-06-01T09:19:00.001-07:00

C'est l'avenir.

2009-06-01T02:56:00.000-07:00

Et je m'envole.

Pour y aller.

Dubbelturism.

2009-05-26T15:58:00.000-07:00

Att vara på väg

Är att vara på två platser samtidigt

Fast ändå

Under samma sol

Och måne

Aj.

2009-05-25T13:45:00.000-07:00

Hon gick snabbt förbi och försökte att inte känna hur ont det gjorde att i ögonen på ett tretal män av mer eller mindre oidentifierbar ålder förvandlas till en kartonglåda med fint omslag, och att efter smak kasseras eller förbrukas av allmänheten.

Orden som ropades försökte hon halvt lönlöst att sålla bort med hjälp av ett diskret ökande av volymen på iPoden, som tryggt låg där i fickan och lovade att det hela snart skulle vara över -för denna gång, eller, ja; gata i alla fall.

Hon önskade att hon inte tagit en kjol den dagen, fastän att värmen låg så tung över den gråbrunt slinta asfalten att det till och med vore normalt att springa naken. Hon önskade att hon hade en tofs att gömma håret med, att hon inte var blond, ja, att hon inte hade något hår alls. Hon önskade att hon hade en burka eller ett tält; eller att att världen var annorlunda.

Ord skulle förvärra situationen, hon hade redan försök för många gånger. Istället ökade hon takten, fäste blicken på nästa steg och försäkrade sig om att solglasögonen låg stadigt på näsan och ännu tjänade som det enda omvärldspansar hon hade. Okända ögon brände hennes kropp.

Varför?

Överallt men ingenstans.

2009-05-25T13:09:00.001-07:00

I den sydfranska småstaden låg han lugnt och sov i skuggan av buskaget, invid landsvägen med den typiskt för Frankrike nästan aldrig följda hastighetsbegränsningen på 50 km/h. Huvudet stött på den efter utvägar ständigt sökandes handen och med den andra armen vilandes på en alltför mager höft, låg han där i sälskapet av en halvtom petflaska lågprisrött. Han var avsides från mänskligheten. Men han syntes.

I den sydfranska, av 1700-talsbourgoisie uppbyggda studentstaden, famlande han barfota fram över den efter morgonens torghandel nytvättade gatustenensbeläggningen som säkert redan mätte uppåt 30 grader innerstadssol. I jämnton med provensalskt solbruna stenbyggnader passerade han restaurang efter restaurang utan att synas. Han frågade någon om en cigarett, fick ett nej som ingen hörde, och vandrade vidare utan att någon såg. Mitt i konsumtionen av alltför ohälsosamt små storlekar av vårens designbyxdressar, vars prislappar angav en större siffra än den med vilken man skulle kunna rädda hans liv, var han där, i mitten av alltihop, men osynlig.

Med lins- och ögonlock stängda, passerar jag och min kamera, för att snart nå ett av västvärlden guldbestrött mål av betydande vänner, betryggande studier, eller betalt arbete.

Vi går förbi eftersom vi inte kan stanna. Men smärtan består.

För världen är kluven.

Sommarlov.

2009-05-24T08:12:00.003-07:00

"You look skinny like a model with your eyes all painted black"

- sjunger han som har klara ögon.

Alla byxor var för stora.

Ha kakan och äta upp den.

2009-05-22T14:55:00.000-07:00

Resterentrester

Stannaåkahemstanna.

Nu är världen för stor.

Överallt.

2009-05-21T12:29:00.001-07:00

Här.

- solsken.

På väg i hamn.

Hemåt.

- grönska.

Världen är ändå vacker.

16/5

2009-05-17T04:07:00.000-07:00

Dagen för ekomanifestation i Marseille.

Dagen för ockupationsfestival i Lund.

Vad hände?

Solen sken på det ena stället, men inte på det andra.

Men världen är ännu densamma.

Och det fortsätter.

Överallt och ingen stans.

Fast i kväll stannar vi hemma.

Sen går vi och tittar på solnedgången.

För det är en fin kväll.

Och Van Gogh klippte av sitt öra.

Bror.

2009-05-16T02:21:00.000-07:00

Som alltid finns och alltid kommer att finnas.

Ni två, vi allihop, du.

Grattis du älskade.

Ett hål i det blå.

2009-05-13T11:04:00.000-07:00

Kom, vi går dit.

Till en bubbla i himlen.

En fjord i medelhavet.

En calalanque.

Mannen som målar sina låtar med både pensel och ord.

2009-05-09T10:11:00.000-07:00

Han säger:

"It's better to burn out than to fade away"

Och:

"It's more to the picture than meets the eye"

Neil, en kär falsksångare, vars musik är som svalor en sommareftermiddag strax innan det börjar regna över havet.

Levande charader.

2009-05-05T00:13:00.000-07:00

Bakom dina solglasögon.

Är du någon annan.

Vi finns.

2009-05-02T04:44:00.000-07:00

Tack.

Nu är det tomt.

Jag saknar dig redan.

Lyckliga gatan full av morötter och spenat

2009-04-26T04:23:00.000-07:00

En syster både äldre och yngre på samma gång. Som hon aldrig känt men som ändå alltid funnits bredvid.

De fanns.

På gatan därhemma.

På lyckliga gatan.

Vid torgståndet fick hon numera ett "Bonjour, ca va?"

Hon fanns nu således även här.

2009-04-25T15:58:00.001-07:00

S k r i v.

Ni.

2009-04-24T11:15:00.001-07:00

Som man säger här;

Ni saknas hos mig.

Två världar är många.

Men så är ju livet också stort.

Det regnar aldrig i Provence.

2009-04-23T14:53:00.000-07:00

Mina föräldrar fyller på vinglasen långt över den franska artighetsgränsen på två centimeter. Kyparen är tyst, men tilltalar oss därefter på engelska.

Les Touristes.

Men jag älskar dem.

Bohemstaden Arles.

Först dödades där slavar på arenan, sedan tjurar. Nu återstår skotten från sandalflickornas kameror på Ecole Supérieur de la Photographie.

Arles.

En vacker stad.

En stad att bo i.

Någon gång.

In genom det ena örat och ut genom det andra.

2009-04-18T08:59:00.001-07:00

Ibland blir det upp och ner.

Tur att kärleken överlever i alla riktningar.

Att den består.

Ett leende bevaras på hornhinnan

En hand släpper aldrig taget.

Och livet är för evigt.

Att bli läst?

2009-04-17T14:54:00.000-07:00

Två världar krockar

Min värld hälsade på

Den hälsade på min värld

Min värld här

Där kom hit

Och här mötte där

Allt blev ett

Och inget

Det enda som återstod

Var jag själv

Det regnar.

Och då är ljuset som vackrast.

Sjung vidare.

Trappuppgången där jag aldrig har tålamod nog att hitta lyset.

2009-04-15T14:44:00.000-07:00

Hon var hungrig.

En banan kanske?

Fast; "Vad ska jag med en banan till?"

(Du förstår.)

Men jo, en banan vore bra.

Hur bra som helst.

Det är till och med okej.

Gott, faktiskt.

Jo, det får det bli.

En banan.

Så kommer "one-week-metoden" fram på windows live-sidan

Fett.

Celluliter.

Bikinifrossa.

Gå ner, gå ner, gå ner.

På en vecka.

Summan av kardemumman, kardemumma som kanske t o m vore gott ihop med en banan;

Du är tjock.

Kardemumman till den bananen blev inte av.

Inte bananen heller.

Hon var inte längre hungrig; magen hade ont på det där gamla särskillda sättet.

So, "I'm walking threw the woods, hear mother narure falling down from trees above".

Men i det franska kollektivet där borta är jag trygg,

platsen där de berättar att det inte alls är mycket efter att ha slevat upp en stor portion nybakad chokladkaka till mig, på en tallrik så stor att jag trodde det var det som var serveringsfatet.

-"O, c'est beacoup!"

-"Non, ce n'est pas beacoup." -sa han med en stor punkt och höll kvar blicken.

Och den var god.

Sen spelade vi Strawberry Fields natten lång.

Nedslagen.

2009-04-14T07:43:00.000-07:00

The Radio Dept. -Strange Things Will Happen

Jag stannar i sängen.

Solbränna och sting därefter. Ont.

"Un coup de soleil" kallar man det här; "ett slag av solen".

Jo, tack.

Men ett bad i medelhavet den 13:e april är värt allt.

Nästan.

Men; aj.

Ici.

2009-04-07T17:08:00.000-07:00

Des policiers vilolents au pays de mouvemens.

Là, où étaient une fois nées plusieurs formes des beaux arts, là ou chaqu'un a sa propre vie à cultiver, chaqu'un son interêt a garder.

Là, où était blessée une fille en essayant à motrer, à l'Hôtel de Ville d'Aix en Provence, ce qu'elle pensait de la societé fracaise.

Là, où les arbes sont pleines des feuilles nouvelle-nées, éclatantes en

differents nuances de verte claire mais toute oubliées à coté des batiments burgoises, solides

et monotomment jaunes.

Là, où quelques uns jouent au foot dans un parc.

Là, où le soleil pour un jour avait oublié de briller.

La, où la vie n'hésite jamais.

Là, où j'étais.

Là, où je suis.

Là.

La France.

Aristokrati och gräsmattor

2009-04-04T03:47:00.000-07:00

Så hade internet ätit upp ännu en samling av hennes ovetenskapliga ord.

Så kan det vara.

Men, i vilket fall; strejken, vem bryr sig om den? -Ockuperade universitet med av folkfestande syndikalistiska studenter sprudlande lokaler, det är väl inget viktigt.

Nä, vem vill läsa det?

Och, den ljumma doften av mandelblom som fyller luktcentrat kl 03.11 när hon under en stor halvmåne strövar hem därifrån för att stiga upp 2h 20 min senare och med kaffemuggen i handen som vanligt komma för sent till den omringad av sovande studenter överenergiska franskaläraren .

Vad har det för intresse egentligen?

Och vad spelar det för roll att hennes madame till hyresvärd, som för övrigt brukade hyra ett slott här eller där när hon mannen med stort DE före sitt mindre romantiska efternamn skulle ha en sådan där större bjudning, ansåg Afrika och Sydamerika som två av smutsiga och efterblivna människor fyllda kontinenter. Frågan är ju vem som är efterbliven.

Ja, vad har det för "importance"?

Nä, vem bryr sig.

Parkens gräs växer ju vidare.

Där.

2009-03-27T02:33:00.000-07:00

Men sluta pussa på dem då.

Universitetet går på lina och landet går i barndom.

2009-03-21T03:59:00.001-07:00

"Franskt internet dödade drömmen om kontakt med alla underbara och älskade därhemma."

Men:

Världen är stor

Sträckor är långa

Men

Vänskapen är störst

I det franska landet var det svensk sommar. Det handlade om ockuperade universitet i den till bredden av aristokrater fyllda staden. Det handlade om en landsstrejk som somliga tycktes se som motsvarande svensk påskafton; solen skiner, alla springer, många färger och ägg fyllda med godis. La Grève -i detta land likt ett svenskt julaftonsfirande i en högstadieklass.

Så hon försökte sätta sig in i det. Hon var ju där.

Och visst hade hon besökt universitetsbyggnaden kl 02.10 den där natten, och visst var det fint med gemenskapen, skolbänkarna dignande av hopsamlad kvällsmat, frukost, vin för varje timme och ett antal kortspel. Sen var det att gå på lina mellan två pelare i en större sal, spela och sjunga på det nog aldrig någonsin städade korridorgolvet, för att sedan gå hem i en gryning doftande av mandelblom.

Dagarna därpå tröttnade ockupanterna och bestämde sig för att "fortsätta lite senare" -ungefär som man gör med den där boken som ska läsas till nästa vecka. En aning olikt "ockupera mera" i lundarnas Lund. Veckan därpå var det istället lärarnas tur att få ta del av den roliga leken i ockupationskunskap.

Ockupation, strejk, demonstration och manifestation, det är vardagsglädjen i detta land; ungefär som att tyst för sig själv svära över Anders Borgs eller någon annans senaste uttalande citerat i Sydsvenskan. Det är något man växer upp med, det är att säga vad man tycker, det är att säga en hel massa även om man inte vet vad man tycker, det är det franska kroppsspråket i alla dess former. Det är strejken, nej förlåt, det är La Grève.

I alla fall i nykomna ögon.

L'Academie Aixoise eller Skånska sillakademien, vad du vill. Alla är vi barn som drömmer.

2009-02-26T01:45:00.001-08:00

Vill inte ens tänka på

När du blir 22.

-Sjöng han.

Det är vackert vad mycket det finns; André Bretons surrealistiska manifest. Voltaires sarkasm. Picassos ironi.

Men, par contre; aixbornas aristokrati, bevarad sedan århundraden. De dyra klackarna som aldrig slutar ljuda på Cours Mirabeau. De som inte ser det vackra i de slitna gatstenarna.

Men jag talar varmt till mina tygskor.

Vi struntar i det där.

Istället lyssnar vi på den kulturbesjälade man att sprida det fina som finns till oss, vi asplöv till med vinden kringflygande etrangers.

Jag räknar fontäner och köper närodlade apelsiner.

Barfota.

Och jag tänker inte vara tyst nästa gång de generaliserar snedvridna uppfattningar om en hel kontinent där de själva aldrig satt sin fot.

Och om jag lyssnat på allt de sa

Så hade jag inte levt idag.

-Sjunger han.

Att vakna i Provence.

2009-02-10T23:20:00.000-08:00

Tiden skriker på mig. Spring!

Vart?

Dit! Eller, ja, någons

tans däråt. Spring i alla fall, det är bråttom.

Men jag hör inte, jag är ju frankofon nu.

Och tiden pratar inte franska.

Så jag tar det lugnt.

Det snöar i Skåne. Det regnar i Provence.

Solen skiner på båda platser och jag finns överallt.

Jag är där och här samtidigt.

Men jag finns.

Och solen skiner.

Det är vackert.

Och våren är på väg.

Jag somnar.

Och vaknar i morgon.

I Frankrike.

Skönhetens insida är ful. Det är det som gör den vacker.

2009-02-07T18:19:00.000-08:00

Världen är vacker.

Leenden är vackra.

Glädjen.

Livet.

Solsken.

Men det är där detta saknas som vi behöver titta.

För att se.

Därför är mina rader mörkare än mina tankar.

För blicken färgas inte av brist på ljus, men det gör orden som beskriver det man ser.

Tanken, den färgas av allt. Det är därför den är så vacker.

Jag tänker och därför finns jag.

Men jag är inte alltid allt jag tänker.

Världen är vacker.

Om man tittar ur den synvinkeln.

Fast det är inte lika vackert.

Förstår du?

-"Nä."

Inte jag heller.

Men det är så jag menar.

Det är det som är så vackert.

Excusez-moi, Rue d'Italie, c'est où?

2009-02-06T10:11:00.001-08:00

Hon sprang ifrån

Sina tankar

Men

Hon hade världens sämsta

Lokalsinne

Bort från dig.

2009-02-06T09:28:00.000-08:00

Spring därifrån, det fortaste du kan, så hinner du inte ifatt.

Spring.

Du kommer tappa bort dig.

Du kommer slippa undan dig.

Spring.

Kanske klarar du det, kanske minns du i efterhand.

Så spring.

Lösenordets dödsstöt.

2009-02-05T01:47:00.001-08:00

Hon skulle aldrig bli frisk.

-"Frisk?"

Frisk.

Eller "frisk", om du så vill.

Frisk i alla fall.

För det skulle alltid finnas kvar.

Det.

Hon.

Det.

Hon var varken glad eller rädd, hon insåg bara faktumet, att en gång är alltid. Och alltid är för alltid. Alltså även nu. Då, nu och sen. Det var hon.

-"Men ät då."

Ja.

Hon hade kommit på lösenordet igen.

Livet gick alltså vidare, även där.

Och solen sken vidare över det franska riket.

Hon var inte hungrig.

Dagen den.

2009-01-21T00:19:00.000-08:00

Så.

Bodde hon i ett rum.

Det var ett vackert rum.

Morgonsolen sken in genom fönstret.

Det var ett stort fönster.

Ett gammalt fönster.

Ett vackert fönster.

Det var ett vackert rum.

Så.

Gick hon till Université de Paul Cézanne, Aix-Marseille III.

Hon gick till skolan.

Skrev ett prov.

Och solen sken än.

Här.

2009-01-17T13:11:00.001-08:00

Men detta hus kommer alltid finnas. Liksom människorna däri.

Frankrike.

Hemma.

Här.

Över allt.

Och de gillade kakan.

Provence -från komunister till ankägg.

2009-01-17T06:07:00.000-08:00

-"C'est un magasin des comunistes, ils sont ridicules ceux là"

Aubagne måste vara den sista kommuniststaden (-byn) i världen, sa han och skrattade.

Hon hade alltså fått en "kommunisttidning". Enligt honom.

Men, "L'humanité Dimanche", "Mänsklighetens Söndag", det lät mest fint tyckte hon. Och de som gav henne den, de såg mest ut att visa sin mening angående gazakonflikten likt så många andra.

Men hur ser en kommunist ut? En fransk kommunist, vad är det på svenska? En miljöpartist kanske.

Hon frågade honom inte ytterligare om hans politiska åsikter, inte idag. Nu skulle de ju dricka kaffe.

Kvinnan i den lilla bokhandeln runt hörnet hade varken kallat henne madame eller mademoiselle, det bådade gott.

Och boken kändes bra i handen.

Så hade hon nu en fransk feel-good-bok, en fransk komunisttidning, för många franska mentholtuggumin i munnen och skulle snart baka en enligt Anna Bergenström fransk chokladtårta.

Hönorna fortsatte lägga ägg på bakgården. Ankorna skrek så fort någon närmade sig dem inom en radie av tio meter. Aquarellfärgen hade torkat. Allt var bra.

Det var lördageftermiddag i Provence.

Nu skulle hon fotografera livet utanför den automatiserade porten.

Sist i kön

2009-01-17T05:55:00.000-08:00

Fransk landsbygdsmarknad. Morötter, flera för nordbor okända äppelsorter, bouillabaisse på burk och död fisk på disk.

-"Madame, madame, un petit morceau du pain des noix? C'est magnifique, tenez, goutez! Bien, n'est-ce pas? Et voilà ici l'un avec des tomates sechés.."

-"Tack, tack."

-"Ja, jättegott."

-"Å, nej tack, det är bra."

-"Ja, jättegott, verkligen."

-"Nej tack, imorgon kanske."

-"Ja, tack, hej då."

"Madame" -ser jag verkligen gift ut? Skulle det vara med han som köper valnötter där bredvid då? Och "Mademoiselle" -ska jag ta det som en förolämpning? Ibland är det svårt att vara svensk och svensk.

"Kön börjar där borta madame, desolé."

Tio otåliga torgkonsumenter stirrar tyst på mig med instämmande blickar.

Jag går, fick i alla fall köpt morötterna.

-"Å, nej tack, ingen snigelsoppa idag."

Grönt te, grön gubbe, grönt hjärta.

2009-01-13T13:01:00.000-08:00

När hon ser att dem finns, först då kan hon höra dem. Först då hör hon så sig själv och först då finns hon . Det är så hennes naturlag är skriven. Beroende. Kärlek. Värme.

Men hon kände den. Hon fanns. Hon fanns alltid för dem, men nu fanns hon också för sig själv.

Det var fantastiskt. Värmen nådde nästan ända ner till hennes av det dåligt uppvärmda gamla franska huset frusna tår. Ut till de relativt nyklippta hårtopparna. Hennes själ log lugnt.

Hon fanns. Och hon såg det.

Hon hade hade hon dem att tacka.

"Tack" viskade hon ut i det dåligt belysta rummet och undrade om det var någon som hörde. Mer än hon själv. Fast det räckte gott för att hon skulle kunna somna den kvällen, särskillt som hon inte druckit sin kvällskopp svart te med dess alltför höga halt medföljande koffein. Det hade istället blivit grönt, grönt liksom färgen på gågubben till hennes framtid. Så kändes det i alla fall. Hon skulle somna.

Tack.

Glasögon utan glas

2009-01-12T14:53:00.000-08:00

En tidig augustimorgon, då hon för natten ännu inte krupit ner under ett svalt täcke utan dun, hade hon sagt till dem att hon skulle skriva en låt om glasögon utan glas.

Det var på den tiden då det fortfarande var lite retro med sådana. Lite.

Nu hade hon hittat ett par, i landet dit detta underliga mode skulle ankomma först inom något av de kommande åren. Men alltså hittade hon ett par där, då. De var svarta och ytterst fula, fick hennes stackars näsa att påminna om en stortå eller annan oönskad extremitet. Men, de var utan glas.

Vilken tur, sa hon till sig själv, att det inte är à la mode längre eller ännu. Då hinner jag träna lite på att se fin ut i dem.

Ni finns här. Nu gör jag det också.

2009-01-12T13:00:00.000-08:00

"Man upptäcker hur man är genom att handla mjölk. Hög eller låg fethalt? Ekologisk eller billig? Återvinner man paketet? Tänker man på kossan när man dricker den? Bjuder man en kringstrykande katt att lapa i solskenet utanför?

Köp ett paket mjölk, förbruka den och gör dig av med paketet, så ska jag berätta vem du är."

-Hade man kunnat säga, och just därför gjorde jag det precis, för att jag kunde.

Ser du solskenet eller molnen? Asfalten eller gräset? Leendena eller de stramt åtsnörpta läpparna?

Vi väljer vad vi vill se, och vad vi tillåter oss att se.

Vad har jag valt? Vad tillåter jag mig?

Mycket och lite.

Nu väljer jag värmen. Jag försöker.

Jag är här.

jag är här.

-Min mage berättade det för mig precis, och den var lycklig.

Den var lycklig. För tillfället.

Men morgondagen tillhör framtiden och dagens solsken är det enda som kan ge värme för tillfället.

Jag blundar.

Jag ser.

Nuet.

Mig själv. Istället för alla andra.

Men ni finns här.

Alltid.

Rum av snö och solsken

2009-01-10T10:14:00.001-08:00

Så fanns hon där vid skrivbordet. Den franska boken med mer själ och mindre ytlighet hade varit svår att hitta i den av konsumtionsbenägna och lördagskvällsstressade människor fyllda monoprix-butiken. Mjölken var dyr men klimatet var varmt, inom- som utombords, trots enstaka snörester. Men snö återspeglar solsken, precis som smärta får glädje och kärlek att lysa starkare.

Marmelad av fikon, äpple, kanel och mandel, un expériance francaise, disdonc.

Elle s'est habituée.

Et elle crois qu'elle l'aimais.

Beacoup.

Att inte parodiera.

2009-01-08T14:48:00.000-08:00

Och hon älskade att parodiera svenskalärarnas forna ord om hennes oförmåga i att fatta sig kort vad gäller milslånga meningar och synskonskaror av bisatser. Parodiera var egentligen fel ord, att strida mot vore mer exakt, men själva ordet parodiera smakade så gott i munnen att hon gjorde det ändå, fast hon inte gjorde det.

Filmen som aldrig fanns.

2009-01-08T14:34:00.001-08:00

Likt i en film sprang hon tillbaks hemåt längs den ständigt, men nu mer än vanligt frusna asfalten, utan att alls frysa trots det decimeterstora av tankeöverflöd sönderpillade hålet i knät på de alltför ickeprisvärda HM-strumpbyxorna. Hon sprang för att det behövdes och var möjligt. Hon sprang efter en busstations femton minuters avsked av han som fanns men ändå inte, mot hon som väntade därhemma och som alltid funnits. Hon sprang. Håret var nytvättat men irriterade mest. Den fruna asfalten strålade värme. Någonting lyste. Och det var inte månen. Hon sprang. Hon sprang. Hon levde. För första gången. Hon undrade varför hon aldrig sett filmen om detta hennes nuvarande högst skratt-och gråtframkallande scenario samtidigt som hon önskade att hon var en av dem som redan från början blev struken från statistlistan. Hon sprang. Från och till sig själv. Men hon fanns. Där.

Försvinn hitåt.

2009-01-08T11:55:00.000-08:00

Ta min hand, kom. Vi försvinner härifrån. Härifrån och hit. På väg framåt för att återkomma dit. Vi stannar här för här är där och där är här. Vi försvinner hitåt för det är där vi är, det är där vi finns.

Jag tar min hand, jag kommer.

Följer med mig själv. Hit.

På väg hit.

2009-01-08T08:13:00.000-08:00

Att vara på väg är att vara på väg är att vara på väg.

Fast jag är inte på väg, jag är redan framme, där, här, i mitt liv. Precis som månen alltid är ovanför om klara nätter. Precis som att alla finns. Hos varandra och hos sig själva. Överallt.

Så jag håller min hand.

Det finns inte. Ändå finns vi.

2009-01-07T08:28:00.000-08:00

Tid. Det finns inte. Men det är vårt allt. Vårt allt är inget. Inget är allt.

Fast vi är ju människor.

Visst, ja.