Där.

Men sluta pussa på dem då.

Universitetet går på lina och landet går i barndom.

"Franskt internet dödade drömmen om kontakt med alla underbara och älskade därhemma."

Men:

Världen är stor

Sträckor är långa

Men

Vänskapen är störst

I det franska landet var det svensk sommar. Det handlade om ockuperade universitet i den till bredden av aristokrater fyllda staden. Det handlade om en landsstrejk som somliga tycktes se som motsvarande svensk påskafton; solen skiner, alla springer, många färger och ägg fyllda med godis. La Grève -i detta land likt ett svenskt julaftonsfirande i en högstadieklass.

Så hon försökte sätta sig in i det. Hon var ju där.

Och visst hade hon besökt universitetsbyggnaden kl 02.10 den där natten, och visst var det fint med gemenskapen, skolbänkarna dignande av hopsamlad kvällsmat, frukost, vin för varje timme och ett antal kortspel. Sen var det att gå på lina mellan två pelare i en större sal, spela och sjunga på det nog aldrig någonsin städade korridorgolvet, för att sedan gå hem i en gryning doftande av mandelblom.

Dagarna därpå tröttnade ockupanterna och bestämde sig för att "fortsätta lite senare" -ungefär som man gör med den där boken som ska läsas till nästa vecka. En aning olikt "ockupera mera" i lundarnas Lund. Veckan därpå var det istället lärarnas tur att få ta del av den roliga leken i ockupationskunskap.

Ockupation, strejk, demonstration och manifestation, det är vardagsglädjen i detta land; ungefär som att tyst för sig själv svära över Anders Borgs eller någon annans senaste uttalande citerat i Sydsvenskan. Det är något man växer upp med, det är att säga vad man tycker, det är att säga en hel massa även om man inte vet vad man tycker, det är det franska kroppsspråket i alla dess former. Det är strejken, nej förlåt, det är La Grève.

I alla fall i nykomna ögon.