L'Academie Aixoise eller Skånska sillakademien, vad du vill. Alla är vi barn som drömmer.

Vill inte ens tänka på 

När du blir 22.

-Sjöng han.

Det är vackert vad mycket det finns; André Bretons surrealistiska manifest. Voltaires sarkasm. Picassos ironi.

Men, par contre; aixbornas aristokrati, bevarad sedan århundraden. De dyra klackarna som aldrig slutar ljuda på Cours Mirabeau. De som inte ser det vackra i de slitna gatstenarna.

Men jag talar varmt till mina tygskor.

Vi struntar i det där.

Istället lyssnar vi på den kulturbesjälade man att sprida det fina som finns till oss, vi asplöv till med vinden kringflygande etrangers. 

Jag räknar fontäner och köper närodlade apelsiner.

Barfota.

Och jag tänker inte vara tyst nästa gång de generaliserar snedvridna uppfattningar om en hel kontinent där de själva aldrig satt sin fot. 

Och om jag lyssnat på allt de sa

Så hade jag inte levt idag.

-Sjunger han. 

Att vakna i Provence.

Tiden skriker på mig. Spring!

Vart?

Dit! Eller, ja, någons

tans däråt. Spring i alla fall, det är bråttom.

Men jag hör inte, jag är ju frankofon nu.

Och tiden pratar inte franska.

Så jag tar det lugnt.

Det snöar i Skåne. Det regnar i Provence. 

Solen skiner på båda platser och jag finns överallt.

Jag är där och här samtidigt.

Men jag finns. 

Och solen skiner.

Det är vackert.

Och våren är på väg.

Jag somnar.

Och vaknar i morgon.

I Frankrike. 

Skönhetens insida är ful. Det är det som gör den vacker.

Världen är vacker.

Leenden är vackra.

Glädjen.

Livet.

Solsken.

Men det är där detta saknas som vi behöver titta.

För att se.

Därför är mina rader mörkare än mina tankar.

För blicken färgas inte av brist på ljus, men det gör orden som beskriver det man ser.

Tanken, den färgas av allt. Det är därför den är så vacker.

Jag tänker och därför finns jag.

Men jag är inte alltid allt jag tänker.

Världen är vacker.

Om man tittar ur den synvinkeln.

Fast det är inte lika vackert.

Förstår du?

-"Nä."

Inte jag heller. 

Men det är så jag menar.

Det är det som är så vackert.

Excusez-moi, Rue d'Italie, c'est où?

Hon sprang ifrån

Sina tankar

Men

Hon hade världens sämsta 

Lokalsinne

Bort från dig.

Spring därifrån, det fortaste du kan, så hinner du inte ifatt.

Spring.

Du kommer tappa bort dig.

Du kommer slippa undan dig.

Spring.

Kanske klarar du det, kanske minns du i efterhand.

Så spring.

Lösenordets dödsstöt.

Hon skulle aldrig bli frisk. 

-"Frisk?"

Frisk.

Eller "frisk", om du så vill.

Frisk i alla fall.

För det skulle alltid finnas kvar.

Det.

Hon.

Det.

Hon var varken glad eller rädd, hon insåg bara faktumet, att en gång är alltid. Och alltid är för alltid. Alltså även nu. Då, nu och sen. Det var hon.  

-"Men ät då."

Ja.

Hon hade kommit på lösenordet igen. 

Livet gick alltså vidare, även där.

Och solen sken vidare över det franska riket. 

Hon var inte hungrig.