För tio år sedan...

...var jag tio år gammal.

Jag hade ingen aning om hur de kommande tio skulle passeras, minnas och hipsterutvärderas.

Fast jag hade en silverglittrig klänning ihop med guldglittriga strumpbyxor på 00-nyåret, det minns jag.

Tillägnat.

12/12

Ett

Två

Tre

Fyra

Fem

Pang.

Éloge française.

"Du ser ut som ett lik...

...i ögonen."

När tiden går...

...mailar någon från ovanvåningen.

-Jag glömde att sätta en surdeg, kommer strax!

När tiden står still...

Quand le temps s'arrête...

...går livet vidare för sig själv.

...la vie continue par soi même.

Och låt oss lustiga vara.

Köpenhamn.

På morgonen slängs morotssäckar stora nog att rymma en människa in i den lilla minus-en-halv-vånings musikdoftande cafélokalen.

Buxbomskrukor hämtas från bakgården bredvid att hålla korgstolarna sällskap på en ännu hägrade uteservering.

Pesto bandas helst för hand och jag bränner mig på nybakat grovbröd.

De kallar det occidentalt.

Jag kallar det Danmark.

Fransk litteraturhistoria.

Ett, två, tre.

Nu.

Ingenting,

men här.

Några

som är.

Någonting,

just där.

Allt,

det här.

Men när?

Någonting flyktigt.

"Du börjar bli gammal", säger en man, själv sedan länge passerad de första 80.

Att tiden är en människans uppfinning är det ända jag kan säga till mitt försvar -i alla fall om jag klär ut mig till en sparv.

Fast, en sparv är jag kanske redan, och Devendra Banhart började precis sjunga wake up, little sparrow från högtalarna tillhörande denna min vita skrivmaskin.

Mening, trams eller ingenting. Längre ska man antagligen inte gå.

Så jag svarade vänligt att "Ja, jag börjar väl bli det.", och gav honom hans försenade halv-fem-panodil.

En gammal sparv, alltså.

Eller någonting helt annat.

Plastfärg.

Kom, min vän, vi bygger en ateljé.

Dagar i ända målar vi av varandra, och ställer sen ut själssplittrorna för eget betraktande av vad vi alltid varit. Och ännu är.

Missförstådd förståelse.

Förstådda missförstånd.

Människor.

Ett öga, en hand, kom, ta min hand och kom, ta din hand och måla.

Vi målar oss bort för att komma dit vi är. Vi söker med blickarna för att se våra fötter. Blundar för att klara av att gå bakåt.

Måla mitt ansikte så att jag kan se vem jag är, släng färgtuben så att jag glömmer.

...

Och det är vackert.

Att resa hem.

Till sig själv.

Utan att röra en tå.

Men att se inåt.

Och förstå.

Paus.

Pensant trop fort c'est ne penser à rien. Reflechissant trop fort c'est rien resoulu.

Lund.

Mejeriets sommarscen är någonting man kanske måste vara en från barndomens glasskultur uppvuxen lundabo för att uppskatta. Eller också bör man vara raka motsatsen, för att kunna se det genuina värdet i det hela.

Lunds och Malmös sommarscen, eller snarare mark, -regnigt eller ej- är ständigt besutten av flertalet ben i kors, kramandes par eller sydskånska vänskapskollektiv. Det är någonting vackert, någonting som skänker sol ända till de dunkla korridorerna av lågbetalda sommarvikariat.

Marlin och Johanna sköljer vackra ord över en lugn skara kvällslediga studenter, Harvey Milk sprider medvetenhet långt

efter sin egen död.

Jag sprider nostalgi över en stad jag som, hur trött jag än blir på den, aldrig kommer att tröttna på.

För är du född så är du.

I Lund.

Tillbaka till verkligheten.

Ett gemensamt liv.

Ständig berusning -av sömnbrist.

Ständigt sökande -efter något annat. Och förlorande av resten.

Roskilde är en idyll att sedan städa upp och nattkaprifol förlänger livet.

Förr kallade man detta sommarlov -men vi är nu förbrukade och lever på asfalten.

Vi letar efter händer att hålla och vi försöker gå framåt.

Vi söker nya jobb och andas vin.

Ibland faller vi i hop, på varandra.

Och skrattar äntligen åt misären.

Roskilde 2009.

Hemma.

Att återse sin stad.

Att cykla över kullersten och vinka åt två håll utan att ramla.

Att möta halva barndomen i glasskulturens ständigt växande kö.

Att se och dessutom se.

Att komma hem.