Ett, två, tre.

Nu.

Ingenting,

men här.

Några

som är.

Någonting,

just där.

Allt,

det här.

Men när?

Någonting flyktigt.

"Du börjar bli gammal", säger en man, själv sedan länge passerad de första 80.

Att tiden är en människans uppfinning är det ända jag kan säga till mitt försvar -i alla fall om jag klär ut mig till en sparv.

Fast, en sparv är jag kanske redan, och Devendra Banhart började precis sjunga wake up, little sparrow från högtalarna tillhörande denna min vita skrivmaskin.

Mening, trams eller ingenting. Längre ska man antagligen inte gå.

Så jag svarade vänligt att "Ja, jag börjar väl bli det.", och gav honom hans försenade halv-fem-panodil.

En gammal sparv, alltså.

Eller någonting helt annat.

Plastfärg.

Kom, min vän, vi bygger en ateljé.

Dagar i ända målar vi av varandra, och ställer sen ut själssplittrorna för eget betraktande av vad vi alltid varit. Och ännu är.

Missförstådd förståelse.

Förstådda missförstånd.

Människor.

Ett öga, en hand, kom, ta min hand och kom, ta din hand och måla.

Vi målar oss bort för att komma dit vi är. Vi söker med blickarna för att se våra fötter. Blundar för att klara av att gå bakåt.

Måla mitt ansikte så att jag kan se vem jag är, släng färgtuben så att jag glömmer.

...

Och det är vackert.

Att resa hem.

Till sig själv.

Utan att röra en tå.

Men att se inåt.

Och förstå.