Rum av tid: maj 2009

tisdag 26 maj 2009

Dubbelturism.

Att vara på väg

Är att vara på två platser samtidigt

Fast ändå

Under samma sol

Och måne

måndag 25 maj 2009

Hon gick snabbt förbi och försökte att inte känna hur ont det gjorde att i ögonen på ett tretal män av mer eller mindre oidentifierbar ålder förvandlas till en kartonglåda med fint omslag, och att efter smak kasseras eller förbrukas av allmänheten.

Orden som ropades försökte hon halvt lönlöst att sålla bort med hjälp av ett diskret ökande av volymen på iPoden, som tryggt låg där i fickan och lovade att det hela snart skulle vara över -för denna gång, eller, ja; gata i alla fall.

Hon önskade att hon inte tagit en kjol den dagen, fastän att värmen låg så tung över den gråbrunt slinta asfalten att det till och med vore normalt att springa naken. Hon önskade att hon hade en tofs att gömma håret med, att hon inte var blond, ja, att hon inte hade något hår alls. Hon önskade att hon hade en burka eller ett tält; eller att att världen var annorlunda.

Ord skulle förvärra situationen, hon hade redan försök för många gånger. Istället ökade hon takten, fäste blicken på nästa steg och försäkrade sig om att solglasögonen låg stadigt på näsan och ännu tjänade som det enda omvärldspansar hon hade. Okända ögon brände hennes kropp.

Varför?

Överallt men ingenstans.

I den sydfranska småstaden låg han lugnt och sov i skuggan av buskaget, invid landsvägen med den typiskt för Frankrike nästan aldrig följda hastighetsbegränsningen på 50 km/h. Huvudet stött på den efter utvägar ständigt sökandes handen och med den andra armen vilandes på en alltför mager höft, låg han där i sälskapet av en halvtom petflaska lågprisrött. Han var avsides från mänskligheten. Men han syntes.

I den sydfranska, av 1700-talsbourgoisie uppbyggda studentstaden, famlande han barfota fram över den efter morgonens torghandel nytvättade gatustenensbeläggningen som säkert redan mätte uppåt 30 grader innerstadssol. I jämnton med provensalskt solbruna stenbyggnader passerade han restaurang efter restaurang utan att synas. Han frågade någon om en cigarett, fick ett nej som ingen hörde, och vandrade vidare utan att någon såg. Mitt i konsumtionen av alltför ohälsosamt små storlekar av vårens designbyxdressar, vars prislappar angav en större siffra än den med vilken man skulle kunna rädda hans liv, var han där, i mitten av alltihop, men osynlig.

Med lins- och ögonlock stängda, passerar jag och min kamera, för att snart nå ett av västvärlden guldbestrött mål av betydande vänner, betryggande studier, eller betalt arbete.

Vi går förbi eftersom vi inte kan stanna. Men smärtan består.

För världen är kluven.