Dagen den.

Så. 

Bodde hon i ett rum.

Det var ett vackert rum.

Morgonsolen sken in genom fönstret.

Det var ett stort fönster.

Ett gammalt fönster.

Ett vackert fönster.

Det var ett vackert rum.

Så.

Gick hon till Université de Paul Cézanne, Aix-Marseille III.

Hon gick till skolan.

Skrev ett prov.

Och solen sken än. 

Här.

Men detta hus kommer alltid finnas. Liksom människorna däri.

Frankrike.

Hemma.

Här.

Över allt.

Och de gillade kakan. 

Provence -från komunister till ankägg.

-"C'est un magasin des comunistes, ils sont ridicules ceux là"

 Aubagne måste vara den sista kommuniststaden (-byn) i världen, sa han och skrattade. 

Hon hade alltså fått en "kommunisttidning". Enligt honom.

Men, "L'humanité Dimanche", "Mänsklighetens Söndag", det lät mest fint tyckte hon. Och de som gav henne den, de såg mest ut att visa sin mening angående gazakonflikten likt så många andra. 

Men hur ser en kommunist ut? En fransk kommunist, vad är det på svenska? En miljöpartist kanske.

Hon frågade honom inte ytterligare om hans politiska åsikter, inte idag. Nu skulle de ju dricka kaffe.

Kvinnan i den lilla bokhandeln runt hörnet hade varken kallat henne madame eller mademoiselle, det bådade gott. 

Och boken kändes bra i handen.

Så hade hon nu en fransk feel-good-bok, en fransk komunisttidning, för många franska mentholtuggumin i munnen och skulle snart baka en enligt Anna Bergenström fransk chokladtårta.

Hönorna fortsatte lägga ägg på bakgården. Ankorna skrek så fort någon närmade sig dem inom en radie av tio meter. Aquarellfärgen hade torkat. Allt var bra.

Det var lördageftermiddag i Provence.

Nu skulle hon fotografera livet utanför den automatiserade porten.

Sist i kön

Fransk landsbygdsmarknad. Morötter, flera för nordbor okända äppelsorter, bouillabaisse på burk och död fisk på disk. 

-"Madame, madame, un petit morceau du pain des noix? C'est magnifique, tenez, goutez! Bien, n'est-ce pas? Et voilà ici l'un avec des tomates sechés.."

-"Tack, tack." 

-"Ja, jättegott."

-"Å, nej tack, det är bra."

-"Ja, jättegott, verkligen."

-"Nej tack, imorgon kanske."

-"Ja, tack, hej då."

"Madame" -ser jag verkligen gift ut? Skulle det vara med han som köper valnötter där bredvid då? Och "Mademoiselle" -ska jag ta det som en förolämpning? Ibland är det svårt att vara svensk och svensk.

"Kön börjar där borta madame, desolé." 

Tio otåliga torgkonsumenter stirrar tyst på mig med instämmande blickar.

Jag går, fick i alla fall köpt morötterna.

-"Å, nej tack, ingen snigelsoppa idag."

  

Grönt te, grön gubbe, grönt hjärta.

När hon ser att dem finns, först då kan hon höra dem. Först då hör hon så sig själv och först då finns hon . Det är så hennes naturlag är skriven. Beroende. Kärlek. Värme.

Men hon kände den. Hon fanns. Hon fanns alltid för dem, men nu fanns hon också för sig själv.

Det var fantastiskt. Värmen nådde nästan ända ner till hennes av det dåligt uppvärmda gamla franska huset frusna tår. Ut till de relativt nyklippta hårtopparna. Hennes själ log lugnt.

Hon fanns. Och hon såg det. 

Hon hade hade hon dem att tacka. 

"Tack" viskade hon ut i det dåligt belysta rummet och undrade om det var någon som hörde. Mer än hon själv. Fast det räckte gott för att hon skulle kunna somna den kvällen, särskillt som hon inte druckit sin kvällskopp svart te med dess alltför höga halt medföljande koffein. Det hade istället blivit grönt, grönt liksom färgen på gågubben till hennes framtid. Så kändes det i alla fall. Hon skulle somna.

Tack.

Glasögon utan glas

En tidig augustimorgon, då hon för natten ännu inte krupit ner under ett svalt täcke utan dun, hade hon sagt till dem att hon skulle skriva en låt om glasögon utan glas. 

Det var på den tiden då det fortfarande var lite retro med sådana. Lite.

Nu hade hon hittat ett par, i landet dit detta underliga mode skulle ankomma först inom något av de kommande åren. Men  alltså hittade hon ett par där, då. De var svarta och ytterst fula, fick hennes stackars näsa att påminna om en stortå eller annan oönskad extremitet. Men, de var utan glas.

Vilken tur, sa hon till sig själv, att det inte är à la mode längre eller ännu. Då hinner jag träna lite på att se fin ut i dem.

Ni finns här. Nu gör jag det också.

"Man upptäcker hur man är genom att handla mjölk. Hög eller låg fethalt? Ekologisk eller  billig? Återvinner man paketet? Tänker man på kossan när man dricker den? Bjuder man en kringstrykande katt att lapa i solskenet utanför? 

Köp ett paket mjölk, förbruka den och gör dig av med paketet, så ska jag berätta vem du är."

-Hade man kunnat säga, och just därför gjorde jag det precis, för att jag kunde. 

Ser du solskenet eller molnen? Asfalten eller gräset? Leendena eller de stramt åtsnörpta läpparna?

Vi väljer vad vi vill se, och vad vi tillåter oss att se. 

Vad har jag valt? Vad tillåter jag mig?

Mycket och lite.

Nu väljer jag värmen. Jag försöker.

Jag är här.

Jag är här.

jag är här.

-Min mage berättade det för mig precis, och den var lycklig.

Den var lycklig. För tillfället.

Men morgondagen tillhör framtiden och dagens solsken är det enda som kan ge värme för tillfället.

Jag blundar.

Jag ser.

Nuet.

Mig själv. Istället för alla andra.

Men ni finns här. 

Alltid.

Rum av snö och solsken

Så fanns hon där vid skrivbordet. Den franska boken med mer själ och mindre ytlighet hade varit svår att hitta i den av konsumtionsbenägna och lördagskvällsstressade människor fyllda monoprix-butiken. Mjölken var dyr men klimatet var varmt, inom- som utombords, trots enstaka snörester. Men snö återspeglar solsken, precis som smärta får glädje och kärlek att lysa starkare. 

Marmelad av fikon, äpple, kanel och mandel, un expériance francaise, disdonc. 

Elle s'est habituée. 

Et elle crois qu'elle l'aimais.

Beacoup.

Att inte parodiera.

Och hon älskade att parodiera svenskalärarnas forna ord om hennes oförmåga i att fatta sig kort vad gäller milslånga meningar och synskonskaror av bisatser. Parodiera var egentligen fel ord, att strida mot vore mer exakt, men själva ordet parodiera smakade så gott i munnen att hon gjorde det ändå, fast hon inte gjorde det.

Filmen som aldrig fanns.

Likt i en film sprang hon tillbaks hemåt längs den ständigt, men nu mer än vanligt frusna asfalten, utan att alls frysa trots det decimeterstora av tankeöverflöd sönderpillade hålet i knät på de alltför ickeprisvärda HM-strumpbyxorna. Hon sprang för att det behövdes och var möjligt. Hon sprang efter en busstations femton minuters avsked av han som fanns men ändå inte, mot hon som väntade därhemma och som alltid funnits. Hon sprang. Håret var nytvättat men irriterade mest. Den fruna asfalten strålade värme. Någonting lyste. Och det var inte månen. Hon sprang. Hon sprang. Hon levde. För första gången. Hon undrade varför hon aldrig sett filmen om detta hennes nuvarande högst skratt-och gråtframkallande scenario samtidigt som hon önskade att hon var en av dem som redan från början blev struken från statistlistan. Hon sprang. Från och till sig själv. Men hon fanns. Där.

Försvinn hitåt.

Ta min hand, kom. Vi försvinner härifrån. Härifrån och hit. På väg framåt för att återkomma dit. Vi stannar här för här är där och där är här. Vi försvinner hitåt för det är där vi är, det är där vi finns.

Jag tar min hand, jag kommer.

Följer med mig själv. Hit. 

På väg hit.

Att vara på väg är att vara på väg är att vara på väg. 

Fast jag är inte på väg, jag är redan framme, där, här, i mitt liv. Precis som månen alltid är ovanför om klara nätter. Precis som att alla finns. Hos varandra och hos sig själva. Överallt. 

Så jag håller min hand.

Det finns inte. Ändå finns vi.

Tid. Det finns inte. Men det är vårt allt. Vårt allt är inget. Inget är allt. 

Fast vi är ju människor.

Visst, ja.