Lund.

Mejeriets sommarscen är någonting man kanske måste vara en från barndomens glasskultur uppvuxen lundabo för att uppskatta. Eller också bör man vara raka motsatsen, för att kunna se det genuina värdet i det hela.

Lunds och Malmös sommarscen, eller snarare mark, -regnigt eller ej- är ständigt besutten av flertalet ben i kors, kramandes par eller sydskånska vänskapskollektiv. Det är någonting vackert, någonting som skänker sol ända till de dunkla korridorerna av lågbetalda sommarvikariat.

Marlin och Johanna sköljer vackra ord över en lugn skara kvällslediga studenter, Harvey Milk sprider medvetenhet långt

efter sin egen död.

Jag sprider nostalgi över en stad jag som, hur trött jag än blir på den, aldrig kommer att tröttna på.

För är du född så är du.

I Lund.

Tillbaka till verkligheten.

Ett gemensamt liv.

Ständig berusning -av sömnbrist.

Ständigt sökande -efter något annat. Och förlorande av resten.

Roskilde är en idyll att sedan städa upp och nattkaprifol förlänger livet.

Förr kallade man detta sommarlov -men vi är nu förbrukade och lever på asfalten.

Vi letar efter händer att hålla och vi försöker gå framåt.

Vi söker nya jobb och andas vin.

Ibland faller vi i hop, på varandra.

Och skrattar äntligen åt misären.

Roskilde 2009.

Hemma.

Att återse sin stad.

Att cykla över kullersten och vinka åt två håll utan att ramla.

Att möta halva barndomen i glasskulturens ständigt växande kö.

Att se och dessutom se.

Att komma hem.