I den sydfranska småstaden låg han lugnt och sov i skuggan av buskaget, invid landsvägen med den typiskt för Frankrike nästan aldrig följda hastighetsbegränsningen på 50 km/h. Huvudet stött på den efter utvägar ständigt sökandes handen och med den andra armen vilandes på en alltför mager höft, låg han där i sälskapet av en halvtom petflaska lågprisrött. Han var avsides från mänskligheten. Men han syntes.
I den sydfranska, av 1700-talsbourgoisie uppbyggda studentstaden, famlande han barfota fram över den efter morgonens torghandel nytvättade gatustenensbeläggningen som säkert redan mätte uppåt 30 grader innerstadssol. I jämnton med provensalskt solbruna stenbyggnader passerade han restaurang efter restaurang utan att synas. Han frågade någon om en cigarett, fick ett nej som ingen hörde, och vandrade vidare utan att någon såg. Mitt i konsumtionen av alltför ohälsosamt små storlekar av vårens designbyxdressar, vars prislappar angav en större siffra än den med vilken man skulle kunna rädda hans liv, var han där, i mitten av alltihop, men osynlig.
Med lins- och ögonlock stängda, passerar jag och min kamera, för att snart nå ett av västvärlden guldbestrött mål av betydande vänner, betryggande studier, eller betalt arbete.
Vi går förbi eftersom vi inte kan stanna. Men smärtan består.
För världen är kluven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar