Trappuppgången där jag aldrig har tålamod nog att hitta lyset.

Hon var hungrig.

En banan kanske?

Fast; "Vad ska jag med en banan till?"

(Du förstår.)

Men jo, en banan vore bra.

Hur bra som helst.

Det är till och med okej.

Gott, faktiskt.

Jo, det får det bli.

En banan.

Så kommer "one-week-metoden" fram på windows live-sidan 

Fett.

Celluliter.

Bikinifrossa.

Gå ner, gå ner, gå ner.

På en vecka.

Summan av kardemumman, kardemumma som kanske t o m vore gott ihop med en banan; 

Du är tjock.

Kardemumman till den bananen blev inte av.

Inte bananen heller.

Hon var inte längre hungrig; magen hade ont på det där gamla särskillda sättet. 

So, "I'm walking threw the woods, hear mother narure falling down from trees above".

Men i det franska kollektivet där borta är jag trygg,

 platsen där de berättar att det inte alls är mycket efter att ha slevat upp en stor portion nybakad chokladkaka till mig, på en tallrik så stor att jag trodde det var det som var serveringsfatet.

-"O, c'est beacoup!"

-"Non, ce n'est pas beacoup." -sa han med en stor punkt och höll kvar blicken.

Och den var god.

Sen spelade vi Strawberry Fields natten lång.