Lösenordets dödsstöt.

Hon skulle aldrig bli frisk. 

-"Frisk?"

Frisk.

Eller "frisk", om du så vill.

Frisk i alla fall.

För det skulle alltid finnas kvar.

Det.

Hon.

Det.

Hon var varken glad eller rädd, hon insåg bara faktumet, att en gång är alltid. Och alltid är för alltid. Alltså även nu. Då, nu och sen. Det var hon.  

-"Men ät då."

Ja.

Hon hade kommit på lösenordet igen. 

Livet gick alltså vidare, även där.

Och solen sken vidare över det franska riket. 

Hon var inte hungrig.