L'Academie Aixoise eller Skånska sillakademien, vad du vill. Alla är vi barn som drömmer.

Vill inte ens tänka på 

När du blir 22.

-Sjöng han.

Det är vackert vad mycket det finns; André Bretons surrealistiska manifest. Voltaires sarkasm. Picassos ironi.

Men, par contre; aixbornas aristokrati, bevarad sedan århundraden. De dyra klackarna som aldrig slutar ljuda på Cours Mirabeau. De som inte ser det vackra i de slitna gatstenarna.

Men jag talar varmt till mina tygskor.

Vi struntar i det där.

Istället lyssnar vi på den kulturbesjälade man att sprida det fina som finns till oss, vi asplöv till med vinden kringflygande etrangers. 

Jag räknar fontäner och köper närodlade apelsiner.

Barfota.

Och jag tänker inte vara tyst nästa gång de generaliserar snedvridna uppfattningar om en hel kontinent där de själva aldrig satt sin fot. 

Och om jag lyssnat på allt de sa

Så hade jag inte levt idag.

-Sjunger han.