Filmen som aldrig fanns.

Likt i en film sprang hon tillbaks hemåt längs den ständigt, men nu mer än vanligt frusna asfalten, utan att alls frysa trots det decimeterstora av tankeöverflöd sönderpillade hålet i knät på de alltför ickeprisvärda HM-strumpbyxorna. Hon sprang för att det behövdes och var möjligt. Hon sprang efter en busstations femton minuters avsked av han som fanns men ändå inte, mot hon som väntade därhemma och som alltid funnits. Hon sprang. Håret var nytvättat men irriterade mest. Den fruna asfalten strålade värme. Någonting lyste. Och det var inte månen. Hon sprang. Hon sprang. Hon levde. För första gången. Hon undrade varför hon aldrig sett filmen om detta hennes nuvarande högst skratt-och gråtframkallande scenario samtidigt som hon önskade att hon var en av dem som redan från början blev struken från statistlistan. Hon sprang. Från och till sig själv. Men hon fanns. Där.