När hon ser att dem finns, först då kan hon höra dem. Först då hör hon så sig själv och först då finns hon . Det är så hennes naturlag är skriven. Beroende. Kärlek. Värme.
Men hon kände den. Hon fanns. Hon fanns alltid för dem, men nu fanns hon också för sig själv.
Det var fantastiskt. Värmen nådde nästan ända ner till hennes av det dåligt uppvärmda gamla franska huset frusna tår. Ut till de relativt nyklippta hårtopparna. Hennes själ log lugnt.
Hon fanns. Och hon såg det.
Hon hade hade hon dem att tacka.
"Tack" viskade hon ut i det dåligt belysta rummet och undrade om det var någon som hörde. Mer än hon själv. Fast det räckte gott för att hon skulle kunna somna den kvällen, särskillt som hon inte druckit sin kvällskopp svart te med dess alltför höga halt medföljande koffein. Det hade istället blivit grönt, grönt liksom färgen på gågubben till hennes framtid. Så kändes det i alla fall. Hon skulle somna.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar